.

Natten mellan torsdag och fredag blev jag så där lagom sjuk, förkylning som går nu.

Men jag gav mig sjuttsingen på att jag skulle åka på Patriks julfest, och jag ångrar mig inte en sekund!

Vi var i Käringsund i Eckerö. Maten var väl sisådär, men umgänget var himelens roligt! Skrattade så jag höll på att storkna.

Drack en hel massa däremellan, sen åkte vi till Arken, det var väl också helt okej, förutom några incidenter. Usch vad jag inte tycker om människor som den där. Blä!

Åkte väl hem när det började stänga, och sov som en stock.

Vaknade på morgonen och fick knappt luft, då förstod jag att bihålsiflammationen kom på besök igen. Så nu har jag antibiotika på igen, blö!

Är hemma idag så att jag orkar jobba julen, för julafton är så himla mysig att jobba, det är sån mysig stämning och alla är på så gott humör :)

Imorgon är jag ledig så då ska jag försöka ta mig till stallet och mocka iaf, sen får jag se om jag pallar rida. Eller om det blir longering bara. Nåå vi ser hur det mås imöörn.

På julafton ska jag vara hos mamma och pappa som vanligt, sen åker jag till svärisarna på kvällen. De blir nog bra det, kan inte släppa mammas traditioner ännu, är inte så vuxen :)

Nej nu ska jag pälsa på mig i massor och gå ut med Noelson!

Igår fyllde Pamela 30, så då stod det fest på schemat!

Jobbade först, sen stressade jag hem och började städa och göra mig i ordning. Åkte och hämtade upp lite arbetskamrater och sen åkte vi alla till oss och började dricka lite och göra oss mer i ordning.

Taxin kom och vi åkte till Hammarbo där festen hölls.

Jättebra mat och finfint gäng! Bra musik också, blev en hel del dans !

Sen kom Patrik efter halva gänget vid halv 12, de åkte till Arken, men eftersom jag skulle jobba och var redan lite onykter så åkte jag hem och sussade!

Trodde jag skulle må bra idag, men icke.. Hatar att jobba bakis, men det gick den här gången med!

Nu ska jag gå och lägga mig! Så det så :)

Det här kommer bli ett kort inlägg känner jag, för jag har ingen tro.

Jag tror på att leva livet så bra som man kan göra. Och ingenting annat..

Jag skulle nog kanske gärna ha en tro, tänk folk som tror, de har alltid en trygghet, de har någon som kan hjälpa en i svåra situationer, någon som man ser upp till. Att det finns någon däruppe som kan hjälpa en igenom livet och dess svårigheter. Men tyvärr så kan inte jag det.

Ett ögonblick.. Jaadu har hänt mycket saker som man kommer ihåg som att det var igår..

Ett ögonblick som betyder väldigt mycket för mig (och som jag är otroligt tacksam över) är när jag bestämde mig för att skaffa hund och hade bestämt mig för en kennel, så åkte jag ju dit första gången när valparna var 3 veckor gamla. Då såg alla likadana ut och de låg mest bara där.

Efter ett par besök så började man se alla personligheter som fanns där. (jag hade då redan bestämt mig för en). Men varje gång jag kom så kom alltid en hane fram först. Han bet i mina skosnören och dreglade på mig när jag hade honom i famnen. Han ville få mig att se Honom! Gick jag då till "min blivande hund" så kom den där attans valpen efter och bet i mig för att få min uppmärksamhet, och det fick han..

Sista gången jag hälsade på innan jag skulle hämta hem hunden så var det samma visa igen, den där valpen kom framrusandes. Då stod det klart, det där var MIN hund, det var han som skulle komma med mig hem om ett par veckor.

Sagt och gjort och här sitter jag nu idag med honom, min alldeles lilla Noel, som hittade mig! Rätt konstigt ändå, om inte han skulle ha varit så på mig så skulle jag nu idag sitta med en helt annan hund, med helt annan personlighet. Konstig tanke, det finns ju bara en Noel , och det är han som just nu ligger med sitt huvud i min famn och snarkar så att grannarna hör.

Jag är så förbaskat fast i min lilla bebis att ingen kan förstå! Många gånger har jag svurit och gormar och tänkt tanken "varför skaffade jag hund" "tänk om jag skulle sälja honom", men innan jag hinner tänka det klart så ser han upp på mig så där som bara han kan, så ler jag igen, och börjar plocka upp det som han förstört.

Jag vill inte tänka tanken ens på att behöva skiljas från honom, aldrig! Kommer aldrig glömma dagen då Mario gick bort, och det blir bara värre med åren, man blir bara mer fast i dem.

Förra året då Noel skadade sig och blev akutopererad, trodde jag att jag skulle dö. Veterinären hade mer jobb att få mig lugn och sansad än vad operationen var (precis som hon sade när jag kom tillbaka för att hämta hem honom och jag då grät stora glädjetårar). Nej sådana tankar ska jag inte tänka nu. Nu ska jag borra ner min näsa i hans päls och mysa lite med min stora nallebjörn!

Oj jag har inte bara en bästa vän, jag har många underbara fina vänner!

Men de som betyder mest är nog Jessica, Therese och Jeanette!

Jessica och jag lärde känna varandra för snart 2 år sedan, när hon blev tillsammans med Markus. Vi fann varandra första kvällen vi sågs, och smsa dagen efter om vi skulle ses! haha hon är en rolig prick hon, och väldigt lik mig!

Therese har jag ju då känt sen barnsbena och vi vet väl ganska så mycket om varandra efter 20 år joo! Jag behöver inte säga om något hänt, för hon ser det och frågar mig istället.

Jeanette är ju även min syster, och den som känner mig allra allra bäst! Vi har många bråk och många dörrar har åkt sönder hemma hos mamma och pappa då vi har kastat igen dem i ansiktet på varandra! Men däremellan har vi gjort så otroligt mycket roligt, vi kommer än idag på massa bus!

Jag tänker nog inte säga så mycket mera, för utan mina vänner så skulle inte jag finnas :)

Idag hade jag äntligen en ledig dag, så jag sov ända till 11. Gick ut med Noel i ungefär en timme, var så himla skönt ute, inte så kallt som det har varit de senaste dagarna!

Sen åt jag lite frulle, sen bar det av på babysim med Liam och Jeanette! Var så himla roligt, han skrattade sig igenom hela passet! Busfröet själv hann ju även dricka upp halva bassängen ! hihi.

Sen åkte vi och åt lite innan jag åkte hem!

Väl hemma så såg jag på lite serier och sen mitt i allt så hade jag tydligen somnat, för Patrik väckte mig halv 5 när han kom hem, ouups!

Vi skulle börja laga middag, så såg vi att jag än en gång hade lyckats köpa fel kyckling, så blev att åka till affären igen.

Däremellan hann jag ringa till Erica, som jag inte har hört av på jättelänge, och sjunga en skönsång för henne, det uppskattades, fick många goda skratt, haha. Pratade med henne en bra stund, sen åt vi.

Nu ska jag se ett Dexter avsnitt och vänta på att Therese kommer hem från Geta. Så ska väl vi hitta på något bus förhoppningsvis.

Jaa det var min dag (: En skön ledig dag med inga måsten!

En suddig bild på gudbarnet <3

Oj vad svårt, alla har ju olika definitioner på kärlek..

Det finns nykärlek och det finns gammal grodd kärlek. Nyförälskad är ju det underbaraste man kan vara, man behöver inte sova, inte äta, ingenting av det vanliga. Utan man lever för den där underbara personen. Det fladdrar i magen, och man väntar spänt på att höra något av den. När man hör sms signalen så kastar man sig över telefonen och blir lite besviken om det inte är kärleken som hört av sig.

Gammal kärlek är också underbart, man kan bråka och har roligt och ändå veta att man älskar varandra, det är ett vi! Man kanske har ett inre lugn i sig, man vet att partnern sitter där hemma och väntar på en eller tvärtom.

Något som jag tycker är jätteviktigt är att kunna lita på varandra! Ojojoj så svårt det var för mig innan jag började lita på Patrik. Ojoj vad vi har bråkat om det och diskuterat fram och tillbaka. Men en dag kom det, och nu vet jag (efter 700 tusen gånger han har sagt det) att jag kan göra det. Och det känns underbart!

När jag blev sviken hade jag otroligt svårt att gå vidare, och att kunna lita på bla vänner igen. Det kändes som att allt alla sa och gjorde kunde på något vis vändas emot mig. Jag var besatt av att luska ut hur och när det skulle vändas emot mig. Det var en hemsk tid!

Jag trodde att jag hade varit kär många gånger tidigare i mitt liv. Men idag vet jag att den här sorts kärlek har jag aldrig upplevt med en annan förut. Det är ett lugn, det är en familjemedlem.

Jag tror även att bråk är väldigt viktigt i en kärleksrelation, bråkar man inte kan man ju aldrig veta vad som är fel. Ibland måste man rensa luften lite och få ur sig lite negativa tankar och känslor. Det är ju något som man inte vill höra när man hör ordet kärlek, men i vårt förhållande så skulle det nog inte gå! haha vi har alldeles för många olika åsikter och meningar.

Kärlek är ett stort ord, och man ska aldrig ta det för givet! Och absolut inte stressa fram känslor. Låt det vara och ta sin tid, så känner man om det är rätt! :)