.

Det är så mycket funderingar i mitt huvud. Det är så många tankar, ideér, fantasier.. Min kropp är inte densamma. Ena sekunden har jag så mycket energi och är på glatt humör och skrattar och allting är frid och fröjd.
Nästa sekund ligger jag nere under täcket och gråter och önskar att mamma var här och höll om om mig och tröstade och sa de där orden som är så kloka.
Jag är ivrig inför framtiden, samtidigt som jag är livrädd.
Jag är livrädd att stå utan jobb. Flytta hem till mina föräldrar på nytt och erkänna mig besegrad.
Jag är rädd att möta nya arbetskamrater som man ska komma på god fot med.
Kommer jag tappa all kontakt i Norrtälje?
Kommer jag tappa kontakten med Jennifer när hon flyttar?

Jag är så rädd att göra fel och inte vara andra till lags att jag inte kan sova längre på nätterna. Förut sov jag minst 8 timmar per natt. Nuförtiden består 4 timmar utav dem till att gråta och tänka. Fundera på allt man skulle gjort annorlunda. Önska att man kunde vrida tillbaka tiden och göra saker man inte gjort. Sen börjar tankarna mala. Varför gjorde man som man gjorde, varför sa man det man sa?!

Varför, när, var hur är de som ekar i mitt huvud och som snurrar runt runt runt tills jag somnar av utmattning. Och nästa morgon står man där, ser sig själv i spegeln och önskar att man kunde sätta sig i en annans kropp för en stund och slippa allt.

Jag orkar inte.. Jag vet inte hur jag ska ta mig igenom det här.

Har så länge velat försöka förklara hur jag känner, men jag har aldrig funnit de rätta orden,
eller kännt att, vad har jag egentligen att klaga på?
men det är så jag är just nu och jag ber om ursäkt om andra blir lidande.