Tjekväll med inslag av en pojke
Idag har det varit en underbar dag. Solen har strålat med all sin glans, det ligger snö på marken och är minusgrader ute!
Jag och Sanna satt på msn ikväll och beklagade oss över alla våra bekymmer då vi fick nog och bestämde oss för att träffas istället. Så var bara att ringa och väcka upp Jennifer och åka och hämta upp henne och skumpa med Roffe (gamelgolfen) mot Godby. Vi kollade på lite film, miami ink och var ner i centrum till Grillen ;) Där träffade vi Allex och hennes karl. Åt lite och sen åkte jag och Jennifer hemåt. Hujedamig flickor vad jag tycker om er !! Ni får mig alltid att skratta <3
Sen skulle jag på nästa uppdrag, lämna en chipspåse till Zippe som var så himla bakis så han höll på att avlida och chipsen var hans enda räddning. Men då såklart när jag kom så var hela familjen ute, så fick lämna påsen på bordet och åka vidare ner mot Eckerö. (Kan nu nämna för svenskarna att jag kört över halva Åland typ när jag kommit fram till Eckerö.) Väl framme så blev det först lite gos med Amse som vanligt! Gullhund. Och sen såg vi på film i vanlig ordning. Riktigt skönt och mysigt, höll på att somna där en stund. haha
Jaha nu när allt är så himla ljust, bra, glädjande och jag svävar på mina små rosa moln så kommer bomben.. "Jennifer du åker på onsdag, då är ditt liv i princip slut igen på ett tag".. Då sitter jag där ute på Vätö, framför datan och tvn på kvällarna, går i skolan på dagarna med klasskompisarna, snarvlar lite skit på dagarna och då känns allt himla bra och herregud, 5 dagar går himla snabbt. Tills jag kör hem, öppnar dörren och sitter där i min soffa. Då är 5 dagar en marddröm, jag gråter för att jag inte ser något slut. Så kommer de underbara kvällarna då någon klasskompis tittar över, då känns allt ljusare igen och jag ser faktiskt hur bra vänner jag har även i Sverige. Så åker dem och tystnaden går nästan att ta på när jag ligger i min säng och tittar ut på himlen genom fönstret. Så där håller det på, dag ut dag in. Det är inte skolan det är fel på, det är inte klasskompisarna det är fel på, stället jag bor på är det inget fel på. Det är ensamheten. Jag klarar inte av att va ensam så länge, jag blir tokig, tankar åker runt runt, jag funderar och tänker.
Jag satt och tänkte på vad jag gjort på mitt jullov, och jag har gjort något nästan varenda en dag. Jag har träffat någon varje dag. Om ens bara familjen, jag har kunnat se på tv med dem, spelat ett spel, gått ut och gått med mamma och hunden. Åkt till Jeanette och Johan och hälsat på. Åkt på drive med Jennifer. Jag är en social människa som inte klarar av ensamheten. Ingen som ropar hej när man kommer innanför dörren, ingen som säger hejdå när man åker. Står och lagar middag till en själv och kastar bort mer än hälften när man ätit klart. "Tack för maten Jennifer" "Det var så lite så Jennifer, hoppas det smakade". Haha hjälp jag börjar bli rädd för mig själv.
Vet inte vad jag ville med det här sista. Kanske det verkligen gick upp för mig nu att om 3 dagar kan jag inte äta french med Jennifer, se på film med kompisar, busa i snön med hunden, åka på visit till Sanna, Therese, Jeanette och alla.. NEEEEEEJ hela min kropp, min hjärna skriker nej.. ååh nu gör jag mig själv bara deppig.. Ta vara på de dagar du har och hoppas på att allt fortsätter när du kommer hem! Hååh..
Jag och Sanna satt på msn ikväll och beklagade oss över alla våra bekymmer då vi fick nog och bestämde oss för att träffas istället. Så var bara att ringa och väcka upp Jennifer och åka och hämta upp henne och skumpa med Roffe (gamelgolfen) mot Godby. Vi kollade på lite film, miami ink och var ner i centrum till Grillen ;) Där träffade vi Allex och hennes karl. Åt lite och sen åkte jag och Jennifer hemåt. Hujedamig flickor vad jag tycker om er !! Ni får mig alltid att skratta <3
Sen skulle jag på nästa uppdrag, lämna en chipspåse till Zippe som var så himla bakis så han höll på att avlida och chipsen var hans enda räddning. Men då såklart när jag kom så var hela familjen ute, så fick lämna påsen på bordet och åka vidare ner mot Eckerö. (Kan nu nämna för svenskarna att jag kört över halva Åland typ när jag kommit fram till Eckerö.) Väl framme så blev det först lite gos med Amse som vanligt! Gullhund. Och sen såg vi på film i vanlig ordning. Riktigt skönt och mysigt, höll på att somna där en stund. haha
Jaha nu när allt är så himla ljust, bra, glädjande och jag svävar på mina små rosa moln så kommer bomben.. "Jennifer du åker på onsdag, då är ditt liv i princip slut igen på ett tag".. Då sitter jag där ute på Vätö, framför datan och tvn på kvällarna, går i skolan på dagarna med klasskompisarna, snarvlar lite skit på dagarna och då känns allt himla bra och herregud, 5 dagar går himla snabbt. Tills jag kör hem, öppnar dörren och sitter där i min soffa. Då är 5 dagar en marddröm, jag gråter för att jag inte ser något slut. Så kommer de underbara kvällarna då någon klasskompis tittar över, då känns allt ljusare igen och jag ser faktiskt hur bra vänner jag har även i Sverige. Så åker dem och tystnaden går nästan att ta på när jag ligger i min säng och tittar ut på himlen genom fönstret. Så där håller det på, dag ut dag in. Det är inte skolan det är fel på, det är inte klasskompisarna det är fel på, stället jag bor på är det inget fel på. Det är ensamheten. Jag klarar inte av att va ensam så länge, jag blir tokig, tankar åker runt runt, jag funderar och tänker.
Jag satt och tänkte på vad jag gjort på mitt jullov, och jag har gjort något nästan varenda en dag. Jag har träffat någon varje dag. Om ens bara familjen, jag har kunnat se på tv med dem, spelat ett spel, gått ut och gått med mamma och hunden. Åkt till Jeanette och Johan och hälsat på. Åkt på drive med Jennifer. Jag är en social människa som inte klarar av ensamheten. Ingen som ropar hej när man kommer innanför dörren, ingen som säger hejdå när man åker. Står och lagar middag till en själv och kastar bort mer än hälften när man ätit klart. "Tack för maten Jennifer" "Det var så lite så Jennifer, hoppas det smakade". Haha hjälp jag börjar bli rädd för mig själv.
Vet inte vad jag ville med det här sista. Kanske det verkligen gick upp för mig nu att om 3 dagar kan jag inte äta french med Jennifer, se på film med kompisar, busa i snön med hunden, åka på visit till Sanna, Therese, Jeanette och alla.. NEEEEEEJ hela min kropp, min hjärna skriker nej.. ååh nu gör jag mig själv bara deppig.. Ta vara på de dagar du har och hoppas på att allt fortsätter när du kommer hem! Hååh..
Kommentarer
Trackback
