.

Läste Fridas blogg om Indien
Pratade med Ann om Indien igår
Sa senast idag till pappa "tänk för ett år sen så höll vi på och packa för fullt, och du var så orolig för oss"

Det är så många minnen som kommer upp nu. Saker som Ann och jag sa som den andre hade glömt bort. Tänk vad nära vi var varandra, sov i samma säng (jag och Ann, men Frida var en halvmeter ifrån i sin ambulanssäng), vi delade allting. Vi tröstade varandra, skratta tillsammans, grät tillsammans.
   I fredas bara när jag satt och såg på tv med Crichan kom en reklam med Tai Mahal på och jag direkt "tänk, där var jag för snart ett år sen". Och så började vi prata Indien vi med. Jag berättade hur rädda vi var, hur lurade vi blev av den så kallade "guiden".
   När vi skulle gå in till stan och handla. Och hade pappans telefon med ifall det skulle hända något, vi hade en viss tid vi skulle va hemma, och så kom vi lite för sent, och kommer ni ihåg hur oroliga de var?
   Eller när vi vaknade varje morgon av att de varvade bilarna nere på gården, sedan moppen och sen kom sopgubben ropandes och sist men inte minst alla duvor, höns och kossor. Hur arga var vi inte på de där duvorna? Och så kallt vi hade de första nätterna, sov tätt tätt intill varandra med alla kläder.
   När vi sov de första nätterna på det andra gäst hemmet. När Vimala sa att vi absolut inte fick öppna dörren för någon. Och tidigt tidigt på morgonen vaknar jag av att någon försöker komma in. Hur jag och Frida satt där och tänkte febrilt vad vi skulle göra, hur vi skulle kunna slå ner den. Men när vi (Frida) till sist tog mod till sig och öppnade så var det en liten servitör som ville servera te. Och på tal om te, tänk i början då vi inte vågade tacka nej till te och varje gång de kom med de där kopparna smög vi ut och hällde ut det i blomlandet eller ner i toalettstolen.
   Under nästan hela tiden då det endast var Frida som fick varmvatten, men som vattnet även tog slut för en gång när hon stod med balsam i håret. Då jag fick hjälpa henne skölja ur det med flaskvatten direkt från kylen.
   När Ann var sjuk på ditvägen och Frida drack av fel vatten i Rantanbourg (stavning?) och blev så himla sjuk. Jag var den enda som klarade mig utan det. Och det är jag tacksam över!
   När Ann alltid somnade tidigare och låg vaken och hälsade oss godmorgon då hon redan hunnit med en halv dags sysslor medan jag och Frida envisades med att se på filmer på nätterna. Riktiga B filmer, ofta dubbade till Hindi, men nej vi skulle se dem!
   Sista dagen, vi hade varit i New Delhi och shoppat och var på väg till flygplatsen. Skulle gå till bilen och så satt det en massa ungdomar utanför bilen, och rökte på. Och Amar Chand hade fullt sjå att få bort dem för de skulle pussa på och och ta på oss. Men till sist sitter vi i bilen och jag sitter lutad mot fönstret och ser på Frida på andra sidan och precis när jag vänder mig om (helt ovetandes om att det står en påtänd kille där, med rödspränga ögon, snor rinner ur näsan på honom ner mot munnen) så står han och slickar på mitt fönster. Då är mina ögon ca. 2 cm ifrån honom. Jag vart så överraskad så min kropp gör allt för att få ut det , som Ann alltid säger, "alla rektioner som kan komma kom på en gång", jag skrek, hoppade till Frida, grät, skrattade, ryste och allt som kan tänkas på en och samma gång. Gissa om Amar Chand blev till sig!!

Nu har det här blivit ett jättelångt inlägg som jag kan tänka mig att många inte läste färdigt, kanske endast Frida och Ann orkade göra det. Men jag kände att jag måste få skriva av mig, bara en liten liten del av det vi var med om. För det vi gjorde tjejer.. Jag kan fortfarande inte idag fatta att vi har gjort allting och klarat det. Och skulle jag få förfrågan igen, skulle jag inte tacka nej för en sekund. Fast vi var med om mycket negativt, fast vi hade hemlängtan och knappt fick i oss någon mat. Men tänk istället så mycket vi upplevde på bara en månad. På alla skratt, på barnens leenden när de såg presenterna, på allas ansikten då vi berättade historier hemifrån. Då är det svårt att se något negativt . Eller vad säger ni flickor, ni som har upplevt samma sak? Människor som när som helst satte sig ner och bajsade eller kissade framför en när man gick på stan. Åkern som fungerade som en toalett, där barn, vuxna, gamlingar, kvinnor, män, hundar, kossor alla stod där med rumpan i vädret , tillsammans. I början då vi äcklades av det och det var lite genant, vi tittade åt andra hållet och fnissade lite när vi såg detta. Men i slutet så brydde vi oss inte ens, vi var så vana "jasså där står det en man med snorren i vädret, kul för honom". Haha nej men man såg inte smutsen omkring sig på samma sätt. Visst såg man den, men med andra ögon!

Nej nu får jag ta och sluta skriva, sitter för fasiken och gråter nu när jag tänker på allting. Men nu känner jag att jag kan ta till mig av min resa, i början när vi kom hem var det så många frågor, intervju till tidningen, skriva arbeten om vad vi varit med om. Men nu har det gått en tid då jag inte ens har tänkt på det, och nu, nu är jag glad, för nu ser jag med sann och ärlig glädje på det jag och mina 2 nära vänner har varit med om! (: